Äldre patienter riskerar att hamna mellan vårdens stolar – anhöriga får ta ansvar när hjälpen brister
En sjukhusvistelse ska följas av en trygg väg tillbaka till vardagen. Men för vissa äldre patienter blir hemkomsten i stället början på en ny period av oro. Vem ser till att medicinerna fungerar? Vem ansvarar för såromläggningen? Och vem agerar när patienten inte klarar sig själv? En ny analys från Patientnämnden i Region Stockholm beskriver hur äldre patienter och deras närstående upplever att viktig information försvinner, vårdplanering uteblir och ansvaret blir otydligt. I vissa fall får anhöriga själva försöka hålla ihop hela vårdkedjan.

Två timmar efter hemkomsten kom ambulansen tillbaka
En äldre man sökte akut vård med mycket lågt blodtryck, hjärtsvikt och njursvikt. Han hade dessutom stora mängder vätska i kroppen och var i ett skört hälsotillstånd.
Efter tre dagar på sjukhuset skrevs han ut.
Enligt den berättelse som återges i Patientnämndens rapport saknades både en vårdplan och nödvändiga hjälpmedel. Två timmar efter hemkomsten föll mannen. Han fick föras tillbaka till sjukhuset med ambulans och blev åter inlagd.
Det slutade inte där. Enligt samma ärendebeskrivning upprepades utskrivningen och återinläggningen ytterligare en gång. Mannen avled ett dygn efter att han skrivits ut från avdelningen till en palliativ vårdavdelning.
Det är en av de mest allvarliga berättelserna i en ny analys från Patientnämnden i Region Stockholm.
Rapporten handlar om patienter som är 80 år eller äldre och beskriver händelser som kommit till Patientnämndens kännedom under årets första sju månader 2026.
Den väcker en grundläggande fråga: Hur trygg är övergången från sjukhuset till hemmet när en äldre person fortfarande behöver omfattande vård och stöd?
105 ärenden visar återkommande problem
Mellan den 1 januari och den 31 juli 2026 tog Patientnämnden i Region Stockholm emot totalt 4 574 ärenden.
Av dessa gällde 105 ärenden patienter som var 80 år eller äldre och där klagomålen handlade om ett antal särskilt utvalda problemområden. Det rörde bland annat vårdprocesser, vårdplanering, information, delaktighet, omvårdnad och uppföljning.
Av de 105 ärendena gällde 61 kvinnor och 44 män.
I 44 procent av fallen hade patienten själv framfört synpunkterna. I 56 procent hade de framförts av ett ombud, ofta en närstående.
Det är viktigt att förstå vad siffrorna betyder. De 105 ärendena är inte samtliga klagomål som rör äldre i regionen. Det är ett urval av ärenden inom de problemområden som rapporten analyserar.
Patientnämnden betonar också att materialet bygger på patienternas och de närståendes egna berättelser. Nämnden utreder inte om varje beskrivning ger en fullständig eller korrekt bild av vad som hänt. Rapporten kan därför inte användas för att fastställa hur vanligt det är med brister i vården.
Däremot visar den vilka situationer som patienter och anhöriga upplever som särskilt problematiska – och vilka delar av vårdkedjan som behöver uppmärksammas.
En äldre kvinna skickades hem ensam mitt i natten
Ett annat exempel i rapporten handlar om en äldre kvinna som fördes till sjukhus med ambulans.
Hon hade en infektion, var förvirrad och hade ett kraftigt försämrat allmäntillstånd. Ambulanspersonalen uppmanade hennes dotter att försöka följa med till akutmottagningen eftersom kvinnan var i så dåligt skick.
Dottern fick inte följa med in.
Senare under natten skickades kvinnan hem i taxi. Hon var fortfarande förvirrad och åkte ensam. Enligt rapportens beskrivning informerades inte de närstående om hemtransporten.
När kvinnan kom hem såg en granne henne och hjälpte henne in i bostaden och vidare till sängen.
Berättelsen illustrerar ett problem som återkommer i rapporten: närstående vet inte alltid var patienten befinner sig, vilka beslut som har fattats eller vad som ska hända efter en förflyttning.
För en person som är frisk och självständig kan en hemresa från sjukhuset vara enkel att ordna. För en äldre person med infektion, förvirring eller nedsatt rörelseförmåga kan samma situation innebära betydande risker.
När ingen verkar veta vem som ansvarar
Problemen handlar inte enbart om själva utskrivningen.
I rapporten beskrivs också situationer där olika vårdgivare hänvisar vidare till varandra när en äldre person behöver fortsatt hjälp i hemmet.
I ett ärende behövde en äldre kvinna hemsjukvård med bland annat läkemedelshantering och såromläggning efter en vistelse på ett korttidsboende.
En vårdcentral hänvisade till en annan vårdcentral, som enligt den närstående inte utförde hemsjukvård. Resultatet blev oklarhet kring vem som skulle ansvara för kvinnans fortsatta vård.
För patienten är det här ingen administrativ detalj.
Det kan handla om att få rätt läkemedel vid rätt tidpunkt, att ett sår behandlas eller att någon faktiskt följer upp hur hälsan utvecklas efter en sjukhusvistelse.
Ett annat ärende beskriver en patient som återvände hem efter sjukhusvård med ett sår som krävde fortsatt behandling. Enligt berättelsen fungerade inte hemsjukvårdens såromläggning som planerat. Även läkemedel som skulle administreras i hemmet uteblev vid flera tillfällen.
När vården delas mellan flera verksamheter blir det avgörande att information och ansvar följer med patienten.
Anhöriga blir vårdens extra skyddsnät
Ett av rapportens tydligaste teman är hur mycket ansvar som hamnar på familjemedlemmar.
Anhöriga beskriver att de måste ringa olika verksamheter, påminna personal, kontrollera läkemedel, ordna hjälpmedel och försöka förstå vilka beslut som har fattats.
I vissa fall blir de den enda länken mellan olika delar av vården.
Rapporten beskriver exempel där närstående uppmärksammat försämringar, försökt få kontakt med ansvariga och efterfrågat en tydligare plan utan att uppleva att deras kunskap har tagits tillvara.
Det finns också berättelser om motstridiga besked och om patienter som flyttats eller skrivits ut utan att de närstående fått information.
För familjer kan detta innebära en stor praktisk och känslomässig belastning. Den som försöker hjälpa en sjuk förälder eller partner ska samtidigt hantera sin egen vardag, sitt arbete och andra familjeåtaganden.
Men rapportens slutsats pekar på ett ännu större problem.
Vad händer med de äldre som inte har några närstående som kan ringa, protestera eller kontrollera att vården fungerar?
Patientnämnden lyfter särskilt att de allra sköraste äldre utan ett aktivt nätverk runt sig är beroende av att hela vårdkedjan fungerar som en sammanhållen helhet.
Problemet finns också i en större nationell granskning
Det som beskrivs i Region Stockholms rapport är inte enbart en regional fråga.
I juni 2026 publicerade Inspektionen för vård och omsorg, IVO, en nationell analys av klagomål som rör patienter som är 80 år eller äldre.
Analysen omfattade totalt 4 446 klagomål som kommit in till IVO och landets patientnämnder under 2025.
Av dessa hade 3 804 lämnats till patientnämnderna och 642 till IVO.
Även den nationella analysen pekade på återkommande problem med samordning, information och trygghet när äldre får vård från flera olika verksamheter.
IVO beskrev hur patienter och närstående upplever att viktig information saknas och att ansvaret sprids mellan olika aktörer utan att någon tar ett tydligt helhetsansvar.
Myndigheten lyfte bland annat fallskador, bristande omvårdnad, problem med läkemedel och utskrivningar där hemtjänst eller hemsjukvård inte varit tillräckligt förberedda.
IVO uppgav dessutom att myndigheten under 2025 fattade 88 beslut där brister konstaterades i ärenden som gällde patienter som var 80 år eller äldre.
Det är en viktig skillnad: IVO:s 88 beslut gäller konstaterade brister i myndighetens egna tillsynsärenden. De ska inte blandas ihop med antalet klagomål eller med de 105 ärendena i Region Stockholms rapport.
Sammantaget visar de två rapporterna att frågan om äldre patienters trygghet och samordning behöver tas på allvar både regionalt och nationellt.
Det finns redan regler för samordning – men fungerar de i praktiken?
Sverige har redan regler och arbetssätt som ska göra övergången mellan sjukhus, primärvård och kommunal omsorg tryggare.
Ett viktigt verktyg är samordnad individuell plan, SIP.
Enligt informationen på 1177 för Stockholms län kan en SIP vara aktuell när en person behöver stöd från flera verksamheter samtidigt. Det kan exempelvis handla om en äldre person som behöver både hemtjänst och hälso- och sjukvård eller som ska skrivas ut från sjukhus och behöver hjälp hemma.
Planen ska tydliggöra vilka insatser som behövs, vem som ansvarar för vad och hur hjälpen ska följas upp.
Patienten och de närstående kan vara delaktiga i planeringen. En SIP ska också följas upp.
Det är alltså inte meningen att patienten själv ska behöva samordna alla kontakter mellan olika verksamheter.
Den som behöver en sådan plan kan själv ta upp frågan med personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Även en närstående kan föreslå att en SIP ska upprättas.
Planeringen förutsätter patientens samtycke.
Det handlar inte bara om att komma hem – utan om att få rätt hjälp
En utskrivning från sjukhus är ofta en lättnad för både patienten och familjen.
Men att lämna sjukhuset betyder inte automatiskt att vårdbehovet är över.
En person kan fortfarande behöva hjälp med läkemedel, såromläggning, förflyttningar, måltider, rehabilitering och tillsyn. För den som har flera sjukdomar kan även små avbrott i vården få stora konsekvenser.
Patientnämndens rapport visar hur flera problem kan förstärka varandra. Bristande information kan leda till att rätt hjälp inte sätts in. Otydligt ansvar kan innebära att en behandling uteblir. Otillräcklig tillsyn kan leda till fall och nya skador.
Patientnämnden framhåller att vårdgivarna behöver samverka och ta ansvar för hela vårdförloppet, inte bara för den egna delen av behandlingen.
Det är också viktigt att lyssna på patienten och ta tillvara de närståendes kunskap när det är lämpligt.
Vad behöver Region Stockholm göra?
Rapporten väcker frågor som inte kan besvaras enbart genom att läsa klagomålen.
Hur ofta genomförs en ordentlig planering inför utskrivning av äldre patienter med stora vårdbehov? Hur säkerställs att hemsjukvården faktiskt kan ta över när patienten kommer hem? Vem följer upp att läkemedel, hjälpmedel och andra insatser finns på plats?
Och hur kontrolleras att ansvarsfördelningen fungerar när flera vårdgivare är inblandade?
Patientnämnden beskriver återkommande riskområden och behov av förbättringar. Rapporten är däremot inte en fullständig granskning av samtliga sjukhus eller vårdgivare i Region Stockholm och pekar inte ut en enskild verksamhet som ansvarig för alla problemen.
Det behövs därför tydliga svar från regionen och berörda vårdgivare om vilka åtgärder som genomförs, hur resultaten följs upp och hur man ska undvika att äldre patienter hamnar mellan olika verksamheter.
För den som är gammal, sjuk och beroende av hjälp är det inte tillräckligt att det finns regler på papperet.
Hjälpen måste fungera när patienten kommer hem.
Vad tycker du?
Har du själv, eller någon i din familj, varit med om att en äldre person skrivits ut från sjukhus utan att hjälpen hemma varit ordentligt förberedd?
Fick ni tydlig information om vem som ansvarade för vården efter utskrivningen?
Och borde sjukhus, vårdcentraler och kommuner ha ett tydligare gemensamt ansvar så att anhöriga inte behöver fungera som samordnare?
Dela gärna dina erfarenheter och tankar. De kan bidra till en viktig diskussion om hur äldre människor ska få en trygg och värdig vård i Stockholms län.
Läs också
- IVO: Brister i 97 procent av granskade kommuner och stadsdelar – barn riskerar att inte få skydd i tid
- Stockholm vill avskaffa LOV i hemtjänsten – ska politikerna bestämma vem som hjälper de äldre?
- Stockholms skärgård växer – men vem ska bo kvar när invånarna blir äldre?
- Stockholm vill utöka miljözonen – ska äldre bensin- och dieselbilar begränsas i city?
Relaterade guider
Kommentarer
Laddar kommentarer …
